När jag kom till stationen igår kväll tänkte jag: Nu måste jag köpa en biljett. När jag skulle göra det hade jag inga pengar på kortet.

Busig som är var gick jag på tåget i alla fall. När sedan konduktören kom såg jag till min stora glädje att det var den konduktören som jag lärt känna under mina resor med Öresundståget. Vi utbytte hälsningsfraser och checkade så det var bra med varandra, och så sa jag som det var att jag inte hade någon biljett. Jag frågade om han kunde ta kort, men det gick ej. Jag föreslog inbetalningskort, och då sade han: Ja, jag återkommer.

Glad i hågen satte jag mig tillrätta och SMS:ade lite med Malin, Clara och Annie.

Tåget dunkade vidare och stationerna flög förbi. Jag satt bekvämt tillbakalutad och funderade på min framtid. En kvinna mitt emot mig rättade till sin scarf. Jag tyckte den var ful. Som tur var skulle jag aldrig se henne någon mer gång i mitt liv. Trodde jag.

Hmm. Just det. Jag skriver inte på en roman, jag bloggar. Förlåt.

Hur som helst, tåget stannade i Mörrum och jag hoppade av, aningens fundersam på min gratis-resa. När jag gick förbi de sista dörrarna stod han där. Han log.

Jag kunde inte annat än le tillbaka och säga: Du får ha det jättebra!

Han svarade: Detsamma.

Jag sa: Tack så jättemycket.

Han log om möjligt ännu bredare. De vita tänderna reflekterade månskenet och skapade en fantastisk kontrast till den mörka hyn.

Just det. Ingen roman.